25 augusti..

Hon cyklade långsamt på grusvägen i skogen, och väjde vant för stenar, gropar och utstickande kvistar. Hon hade cyklat den här vägen säkert hundra gånger tidigare, och det var allt tur det, för ikväll hade hennes cykellampa gått sönder, och hon såg inte ett smack. Det var i slutet av augusti och nätterna hade blivit mörka igen.
Lina var på väg hem från sin bästa kompis, Sandra. De hade gjort det de alltid gjorde på lördagskvällarna, ätit popcorn, sett film och skvallrat en massa. Temat för kvällens filmer hade varit kampsport: Kill Bill, Bruce Lee och Jean Claude Van Damme. Även om inte Lina var särskilt förtjust i sådant så kunde hon inte låta bli att tycka att det var tufft.

De hade inte hållit koll på tiden, och nu var klockan över tre. Hennes föräldrar skulle bli rasande för att hon var så sen. Om de fortfarande var vakna, vill säga. Hon hoppades på att de inte var det.
Nu var det bara några hundra meter till, så skulle hon vara ute på storvägen, där gatlyktorna kastade ett kallt, men välkommet ljus i natten. Det kändes skönt, för det här började faktiskt kännas lite skrämmande; det var så fruktansvärt tyst i skogen. Inget ljud hördes, förutom en kråka som kraxade olycksbådande. Annars var allting stilla. Men innan hon kunde komma ut på storvägen måste hon över bron vid forsen.

Hon ökade farten, och vinden tårade hennes ögon. Det var bara därför som hon inte såg fällan. En halvstor sten kom i hennes väg, cykelhjulen slant och hon föll handlöst rakt ner på marken. Den hårda betongen i bron skrapade hennes händer och haka, och hon fick blodsmak i munnen.
”Vad i…” längre hann hon inte, innan någon tog tag om hennes händer och vred om dem på ryggen så det gjorde fruktansvärt ont. Någon andades tungt, och hon kände en unken lukt.
”Jag höll på att ge upp. Inatt verkade ingen vilja komma den här vägen, men jag måste haft tur trots allt. Tyvärr kan man inte säga detsamma om dig.” Rösten fick det att isa sig i hennes blod, hon hade aldrig hört något liknade förut. Den dröp av illvillighet och något som hon bara kunde beteckna som ondska.
Hennes hände knöts fast med något hårt, och sedan vände han på henne, och synen fick henne att skrika till, även om han strax kvävde hennes skrik med sin näve.
Mannen som höll fast henne var så kritvit i hyn att venerna såg svarta ut och hans ögon glödde vinröda Ena halvan av ansiktet var sönderskrapat, så att ögat höll på att tränga ur sin håla, och levrat blod låg i tjocka kakor i hans, vitblonda hår. En spindel krälade över det bleka ansiktet. Kläderna var sönderslitna och fulla med jord och lera. Hon kunde känna hans unkna andedräkt och hans upphetsning och visste vad han tänkte göra, samtidigt som hon förstod att det här inte var någon riktig levande människa. Jag måste ha blivit galen, for det genom hennes huvud.

Han slet och drog i hennes kläder samtidigt som han skrattade rått. ”Du var mig en välformad liten sak. Du kommer passa mig utmärkt, och utmärkt i min samling också” viskade han till henne, och grävde med naglarna i hennes hud.
Lina var skräckslagen. Det här var inte en riktig man, så mycket hade hon skräckslaget konstaterat.
Jag håller på att bli våldtagen av en vålnad, tänkte hon förskräckt, och adrenalinet började strömma genon ådrorna och det blev hennes räddning, för nu såg hon vad han hade i handen.
En tunn fiskelina, som han tänkte trä över hennes hals.
Hinner han få på mig den där så är jag stekt, tänkte hon, och så tog hon i allt vad hon kunde och skallade på honom hårt.
Det sjöng i huvudet på henne, för hon hade aldrig utfört en dansk skalle förut och visste inte hur man skulle göra för att inte bli skadad själv. Men det hade utan tvekat försenat även honom. Han kved till och tappade balansen så pass att hon kunde rulla undan från honom. Kvickt kom hon på benen, och gjorde sig beredd på strid.
Han reste sig också och log ett mördande leende. ”Försök du, flicka lilla. Men du har inte en chans”.
Nu när han rest sig såg hon att han även hade ett skotthål genom magen. Hon tänkte på Kill Bill och Uma Thurman när hon svängde runt på hälen och sparkade honom så hårt hon kunde i magen. Givetvis fungerade det inte så bra, för hon hade aldrig i hela sitt liv tränat kampsport, men nu slogs hon för sitt liv och sin dygd, och allt hon sett under kvällen strömmade till i hennes minne och hon utnyttjade knepen så gott hon kunde.
Mannen skrek till när hennes klackar träffade honom och hon kunde höra hur det klafsade till i hans döda hud. Han spurtade emot henne och hann lägga snaran om hennes hals innan hon sparkade till igen, och förbannade att han hade hunnit binda hennes händer. Hon hade behövt dem nu.
Nu hade han fått övertaget i och med snaran, och log sitt ondskefulla leende igen. ”Jag hade tänkt ta dig precis som de andra, men natten är snart slut, och jag har inte tid att vänta tills du sparkat dig slut, slyna” väste han. ”Det får helt enkelt duga med att jag dödar dig, tycker inte du det också?”
Lina kände det som om all kraft lämnade henne när han drog åt snaran. Hon fick inte luft, och röda fält började dansa framför hennes blickfält.
”Du kan inte vinna. Det vet vi båda två” sa han och skrattade. Och Lina förstod det också. Nu var det slut med allting.
Men just då ekade ett skott, som träffade honom i magen, bara någon cm från det första skotthållet. Han frös till och det började rinna blod ur hans mun. Han släppte taget om stryplinan, och innan Lina ens hann blinka hade han fallit över broräcket ned i forsen.

”Hur är det med dig?” sa en orolig röst som skyndade fram till henne. Den tillhörde en gammal vithårig gubbe med ett gevär i handen. Lina insåg att hon fick vara lycklig över att inte kulan från det hade träffat henne också.
”En … en vålnad” väste hon fram. Gubben befriade henne från stryplinan så att hon kunde andas igen och efter det knöt han även loss hennes händer.
Han betraktade henne tyst, och hjälpte henne upp på fötter. ”Jag vet” kom det till slut lågt från honom. ”Vad heter du, lilla vän?”
”Lina” kraxade hon.
”Gunnar heter jag” sa han till henne. ”Kom med mig. Någon har säkert hört skottet, och vid det laget bör vi vara långt härifrån. För jag tivlar på att du vill berätta din historia för polisen?”
Lina behövde inte ens tänka efter. ”Nej” väste hon.
”Var bor du?” undrade Gunnar.
”Drygt en km härifrån.”
”Jag följer dig hem. Kom nu.”
Han lyfte upp hennes cykel, hängde geväret på axeln och började gå. Lina skyndade efter honom.
”Vad var det där?” frågade hon. ”Vem var han?”
”Han hette Henrik Dager” sa gubben. ”Han var min son”.
”Din son?!” utbrast Lina så högt som hennes såriga hals lät.
”Ja. Han är död, har varit död i nästan tio år. Men en gång om året, natten till den 25:e augusti så går han igen på bron. Det var där han dog efter att han dödat sin flickvän.”
”Förlåt men … jag förstår inte” sa Lina.
Gunnar gick tyst bredvid henne en stund. Han suckade tungt. ”Du förstår, Henrik, min son, var tillsammans med en flicka som hette Elvira. Han älskade henne väldigt mycket, och ville gifta sig med henne. Så natten till den 25:e augusti, den dagen hennes födelsedag skulle stå så tog han med henne hit och friade till henne med ring och allt. Men Elvira sa nej, för hon hade nämligen träffat en annan precis innan. ’Jag vill vara tillsammans med honom nu’ sa hon.”
”Då slog det slint i huvudet på Henrik. Han hade velat det här så mycket, planerat det i förväg, längtat och så kastade hon det i ansiktet på honom” berättade Gunnar sorgset. ”Så han slog ner henne och våldtog henne. Sedan ströp han henne med en bit fiskelina som någon lämnat kvar på bron. Men Elvira hade skrikit så högt att halva grannskapet hade vaknat, däribland jag själv och någon hade kallat på polis. När de skulle fängsla honom gick han till attack emot en kvinnlig polis, och de sköt honom” fortsatte Gunnar. ”Då ramlade han över broräcket ner i forsen. Kroppen hittades aldrig.”
” Men …” började Lina, men Gunnar avbröt henne.
”Sedan den dagen så hatar Henrik alla kvinnor, och vill dem illa. Så precis samma natt som han dödade sin älskade Elvira så spökar han, om du ursäktar det fåniga ordvalet, på bron. De kvinnor som går över bron våldtar och dödar han på samma sätt som han dödade Elvira.”
”Men nu så kom du i hans väg” sa Lina.
”Ja, det gjorde jag. Jag älskade min son över allt annat när han levde och ville inte göra honom illa. Men när jag hörde dig skrika inatt, precis som flera andra så brast något inom mig och jag ville inte låta det hända igen. Jag gissade att han bara kunde stoppas som han gjorde första gången, nämligen med en kula. Så jag tog med mig geväret som jag jagar hare med. Och jag kom visst i grevens tid.”
”Ja, det gjorde du verkligen!” sa Lina. ”Jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Tack.”
”Det är något som jag borde ha gjort för länge sen” sa Gunnar. ”Men även om han är en ondskefull vålnad så är han min son, och jag ville som sagt inte göra honom illa. Men jag inser ju att han inte är den son som jag uppfostrade och älskade när han levde. Jag har förstått det nu.”
Lina ville gärna trösta mannen som gick bredvid henne, men hon var en aning förargad också. Om nu Gunnar visste allt det här så kunde han ha stoppat Henrik tidigare. Men hon insåg ju också att det var som han sa, att han älskade sin son så mycket att han inte hade kunnat göra honom så illa.
”Tror du att han slutar nu? När du stoppade honom menar jag” sa hon.
”Det vet jag inget om. Förhoppningsvis” svarade han.
”Hur många?” sa hon med svag röst.
”Hur många vadå?” undrade Gunnar.
”Kvinnor” sa Lina tyst.
”Jag vet inte” sa Gunnar. ” Men säkerligen åtminstone en varje år”.
Minst tio alltså tänkte Lina med ett kvidande. ”Har de hittats?” undrade hon.
”Nej. Han tar dem alltid med sig efteråt. De försvinner spårlöst.”

Efter ytterligare fem minuters promenad så hade de kommit fram till Linas ytterdörr. Hon vände sig blygt emot Gunnar och gav honom en kram.
”Tack” mumlade hon. ”Tack för resten av mitt liv.”
Gunnar höll henne försiktigt intill sig. ”Det var så lite”. Sedan släppte han henne, och såg på medan hon låste sin cykel och sedan gick in i huset. Han väntade tills hon hade låst dörren, sedan vände han och började gå hemåt.

Gryningen nalkades, och nu var det försent. Gubbskrället hade kommit i vägen för honom, och nu fanns ingen tid kvar längre. Men det kommer andra nätter, tänkte han tröstande för sig själv. Det kommer flera miljoner augustinätter efter den här. Och då var han redo med sin strypsnara.


Kommentarer
Postat av: Felicia

Haru skrivit den? :P

2011-06-02 @ 15:20:08
URL: http://ponniehjerta.blogg.se/
Postat av: Jenny

Får jag önska en sak av dig Fanny ?? :D



Dina noveller är verkligen grymma , så om du har tid någon gång , kan inte du skriva lixom "hur" du skriver dom ? alltså om du förbereder dig på något sett eller om du bara sitter & skriver ??



Vore exktra kul om du kunde ta det i ett videoinlägg , det är alltid lättare att fatta då ;D <333333333

2011-06-03 @ 16:51:31
URL: http://jennyljungkvist.devote.se
Postat av: lina sundh!

åh vavd duktig du är att skriva DIKTRER :) ÄR IMONERAD

2011-06-04 @ 16:04:05
URL: http://linasundh.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0