Ponnysnillarna - hästblogg

Nu kommer den färdiga novellen, ni fick ju bara läsa början förut, men nu har jag gjort klart den! :D

Det var en helt vanlig söndags eftermiddag, jag satte mig som alltid upp på cykeln och trampade vidare ut mot stallet som låg cirka två km från mig. En perfekt cykeltur i det fina vädret! Solen stekte på som mest vi det här laget och det var runt 30 grader bara i skuggan.

-          Phoo, det kommer bli en jobbig ridtur idag i den här värmen, sa jag tyst för mig själv medans jag trampade upp på den långa upp förs backen till stallet.

Jag cyklade upp mellan hagarna på den långa grusvägen, i hagen bredvid mig stog mitt skimmel sto Mina och betade, hon var så vacker när hon stog i den grönskande hagen.

Jag hoppade av cykeln och ställde den mot väggen vid den röda ladan, sedan traskade jag bort mot hagen för att hämta in Mina, när jag ropade på henne höjde hon huvudet och kom i full galopp mot mig. Det gjorde mig så lycklig.

-          Hej tjejen! sa jag och pussade henne på mulen.

Sedan tog jag in henne i stallet, ställde upp henne i stallgången och började borsta henne. Mina sänkte huvudet och visade hur mycket hon njöt över att jag var där, jag njöt minst lika mycket. Det ända stället jag kunde vara på och vara lugn på var hos Mina, jag var till utseendet en helt vanlig tjej. Jag hade blont midje långt hår, blåa ögon och var ganska lång för att bara vara tolv.

Men inombords bar jag på en mörk hemlighet, en som ingen visste om, bara jag. Min pappa var alkoholist. Det var en hemlighet som igen annan visste, det var bara jag. Min mamma flyttade ifrån oss när jag var liten pågrund av pappas drickande, jag har funderat i flera år varför hon lät mig vara kvar och bara stack? Det är en fråga jag aldrig kommer få svar på.

Jag kastade på sadel och träns och i all hast så glömde jag hjälmen. Äsch tänkte jag och fortsatte ut till stallbacken för att sitta upp, jag litar på Mina, vi tar bara en lugn skritt tur.

-          Proo, lugn Mina, sa jag medans Mina nervöst trippade omkring mig.

Jag satt upp och skrittade iväg upp på den grönskande skogen, när jag hade kommit in en bit i skogen fick jag en konstig känsla imagen. Jag kände att något var fel, jag titta mig omkring men såg bara det vanliga. Rötter som låg över den smala stigen, träden som sakta blåsta fram och tillbaka och fåglarna som flög runt i någon liten dans. Jag skakade snabbt av mig den obehagliga känslan och satte igång i galopp för att rensa tankarna. En snabb galopp friskar alltid upp minnet, tänkte jag glatt för mig själv.

Knak lät det inne från skogen, jag vände snabbt på huvudet för att se vad det var. Men Mina var snabbare än jag, hon kastade sig in i en okontrollerad sken galopp.

-          PRROOO MINA, PROOO. STANNA!! Skrek jag för att överrusta suset i mina öron av vinden och ljudet av skenande hovar.

Plötsligt snubblar Mina, jag ser hur marken kommer närmare och närmare. Jag känner hur jag slungas ut sadeln och flyger, det känns som om jag flyger i flera timmar fast det bara tar ett par sekunder. Jag slår i marken hårt med huvudet före, glider en bit med huvudet ner mot marken, sedan blir allting stilla. Det sista jag ser är Mina som ligger och gnyr bredvid mig, sedan blir allting svart.

Jag öppnar sakta ögonen och ser ett ljus, ett obehagligt ljus. Är jag i himmelen? Tänker jag oroligt. Jag tittar ner och ser mig själv ligga bredvid Mina. Jag flyger över min egen kropp, jag ser att jag blöder ur öron och mun, min arm var vriden på något konstigt sätt, ett onaturligt sätt. Minas ena ben hade en knöl precis ovan för hasen, hon blödde ur näsborrarna. Jag förstog att hon var allvarligt skadad. Hon låg och såg sig oroligt omkring, försöker ställa sig upp men kan inte stödja på benet. Jag försökte ta mig ner för att hjälpa henne, men jag kunde inte.

-          MINA, MINA, MINA!! Skrek jag medans jag försökte ta tag i något för att dra mig ner.

Men jag verkade sitta fast, jag kom ingen stans. Tårarna ran ner för mina kinderna medans jag såg på hur min häst långsamt lägger ner huvudet och somnar in. Min enda glädje i livet hade precis dött, det tar en stund innan jag uppfattar att det står någon bakom mig. Jag vände mig sakta om och där stog Mina!

-          MINA! Ropade jag och sprang mot henne och kastade mig om halsen på henne.

Jag tog tag i manen och kastade mig upp, barbacka utan varken träns eller grimma.

-           Nu är det bara vi två, för alltid viskade jag i Minas öra, medan jag satt igång henne i galopp och galopperade bort mot skymningen.

Det var den färdiga novellen, gillade ni den? :D