Ponnysnillarna - hästblogg

Jag har alltid tyckt om att skriva, och nu på senare tider har jag börjat skrivit noveller! Jag hoppas ni gillar dom! (:

Jag kunde inte tro det. Det var helt utom logikens alla lagar. Hon kan inte vara borta. Jag måste drömma. Doktorn måste spela mig ett spratt. Hon har alltid funnits där för mig. Jag känner mig alldeles svimfärdig. Jag visste att man brukar säga att vi killar är lite efterblivna, men detta är nog överdrivet.
- Mamma? Frågar jag.
Inget svar. Jag sitter vid sjukhussängen. Hennes röda, lockiga hår lyser i solen. Hennes ring hon fick av pappa när dom gifte sig ligger på sängbordet. Hon hade aldrig gett upp hoppet om att pappa skulle sluta dricka. Hon trodde faktiskt att han en dag skulle lägga av. Det var nog därför hon låtsades ha cancer. Det var nog därför hon låtsades dö. För att få pappa att sluta dricka. Jag tror inte att det funkade. Pappa satt bredvid mig o höll om sin vodka han hade smugglat in på sjukhuset genom att lägga den innanför min jacka.
Doktorn som tagit hand om mamma kom in och grät.
- Vi gjorde allt vi kunde. Hon gick inte att rädda. Cancern var för kraftig.
Det var då, då jag ställde mig upp och skrek till doktorn:
- Ni sa att ni kunde rädda henne! Ni lovade mig!
Jag var ursinnig! Doktorn tittade ner i golvet och gick ut. En stund senare kom en konstig tant in. Hon ville att jag skulle prata om allt det som hade hänt. Min reaktion var att trampa henne på foten o springa därifrån. Jag sprang och sprang. Jag sprang för mitt liv och för mammas liv. Det som dom kunde ha räddat!

Den natten hade jag svårt och sova. Jag hörde pappa prata med någon i telefonen. Jag visste inte med vem. Jag tog upp min Kalle Anka-tidning. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag läste tre rutor sen la jag undan tidningen. Jag försökte tänka på Isabell. Den underbart vackra blondinen i klassen som jag faktiskt fick ihop det med. Isabell var lika gammal som jag, fjorton år. Henne hade jag gillat sen trean. Alla killar var intresserad av Isabell. Hennes långa, raka blonda hår och hennes klara blåa ögon var en dröm alla killar drömde. Och hon är bara min! Jag tänkte på Isabell ända tills jag somnade. Hela natten drömde jag om att mamma pratade med mig och att allt var som vanligt.

Dagen efter att mamma gick bort i cancer kom många grannar och beklagade förlusten. Pappa höll i
vinflaskan när första ringde på dörren till vårt gula radhus mitt i centrala Malmö. Jag ringde till Ville, min bästa vän, och stämde träff vid Gustav Adolfs torg.
Det var en ruggig Novemberdag och det var mörkt på alla gator. Inga affärer var öppna, för det var Söndag. Jag gick förbi ICA där folk puffades och knuffades för att inte hamna sist i kön.

Ville var på glatt humör som alltid. Även om han märkte att jag var deppig. Ville är nog världens bästa vän. Vi gör allt tillsammans. Delar alla hemligheter. Precis allt! Han har hjälp mig igenom så mycket! Men nu har han sitt största uppdrag någonsin. Hjälpa mig genom detta, mammas död.
Vi gick o pratade lite när vi satte oss på ett fik och tog en varsin varm choklad.

När jag kom hem så var den konstiga tanten hemma hos oss. Henne som jag hade trampat på foten. Hon såg orolig ut. Pappa såg gråtfärdig ut.
- Din pappa och jag har bestämt att du ska flytta till din mormor i Norge, sa hon med orolig men bestämd röst.
- VAD HAR NI BESTÄMT?! Skrek jag.
- Ta det lugnt, sa pappa. Bara tills jag dragit ner på drickandet.
- Då får jag väl bo där tills jag dör, mumlade jag.
Tanten, som tydligen hette Nora, måste ha hört mig för hon svarade med hoppfylld röst:
- Ha lite förtroende för din pappa. Detta klarar han på nolltid!
- Haha, tjo tjena, svarade jag snäsigt.
- Så du tror alltså att jag inte klara detta, min son? Frågade pappa med nedstämd röst.
Jag såg pappas min o den var inte rolig.
- Jo men.. började jag.
Jag sprang upp på mitt rum. Jag hörde pappa låta upprörd. Jag sprang ner för trappan och gav pappa en stor kram. Jag insåg att jag var tvungen att lämna både bästa vän och flickvän. Jag funderade på om jag skulle sprida nyheten. Jag kom fram till att jag skulle berätta för Ville men inte för Isabell.

Dagen efter väckte pappa mig. Då var det dags för skola vad det första jag tänkte. Pappa såg ovanligt glad ut.
- Klä på dig snabbt, jag måste berätta en sak! Sa pappa med en glad röst.
Jag såg väskan med alla mina kläder jag packat till flytten till mormor. Jag kände en klump i halsen.

Jag klädde på mig snabbt och gick ner till matbordet som stod fint uppdukat. Jag kände doften av ägg och bacon. Jag satte mig och hällde upp lite fil. Jag tog mina favoritflingor – Special K.
Det smakade dystert.
Pappa kom glatt in med rena kläder, för en gångs skull.
- Jag har en toppen nyhet! Sa han med en hemlighetsfull röst.
- Jaha? Sa jag.
Han väntade lite och tittade på mig med sina valögon.
- Jag ska dra ner på drickandet direkt, så du slipper åka till mormor, sa han.
Jag kände att klumpen i halsen bara försvann.
- VAD SA DU?! Sa jag med en hög och lycklig stämma.
- Du slipper åka till mormor! Upprepade han.
- Men det är ju fantastiskt! Skrek jag.
Han berättade att Nora och pappa hade kommit överens om att pappa skulle sluta dricka inom en vecka. Då skulle jag få stanna. Men om han hade mer än 0,5 promille i blodet skulle jag åka direkt.
Jag kunde inte vänta att få berätta för Ville! Jag tog fram min mobil och skrev så tummarna blödde.
Jag fick svar direkt;
”Wow! Det är ju underbart! Då slipper jag sakna dig så!!!”
Jag skrev tillbaka:
”Ska jag berätta för Isabell?”
Ville svarade snabbt;
”Nej. Det hon inte vet skadar henne inte ”
Då var det bestämt. Detta var ett minne blott.

Den dan gick jag till skolan med ett brett leende och en klump i magen. Klumpen var för jag fortfarande inte kunde förstå att mamma var hos änglarna. Även om hon alltid kommer finnas hos mig – i mitt hjärta…