Novell: Hur kunde jag?
Hittade en gammal novell som jag har skrivit och bytte ut namnen, till oss bloggaresnamn! Huvudpersonen Lindsey ändrades till Louise, huvupersonens häst ändrades från Pommac till Diva. Sjuksköterskan Bianca fick heta Frida (som är fanny Bs mellan namn) och den Elaka snobbiga tjejen Gabriella, fick heta Jenny, och Huvudpersonens kompis får heta Fanny! :D Hoppas ni gillar den!
En härlig doft av jasmin och vildvuxna blommor låg tjock över den morgondisiga ängen. I det sommargröna gräset dundrade fyra tunga, becksvarta hovar förbi. De glänste likt blankpolerat stål i det mjuka gryningsljuset, samtidigt som en lätt dimma begravde dem bland smörblommor och frodigt gräs.
”Louise. Louise! Jag menade inte vad jag sade. Snälla, försök någon annan dag när det inte är så blött!”
De snabba, daggvåta, hovarna avancerade målmedvetet genom terrängen. Snart skulle de lätta från marken och balanserat sväva över det fallna trädet.
”Louise! Tänk på vad som hände med Avalance! Bara för att Fanny har klarat av det behöver inte du också göra det. Snälla!”
Den rostbrunhåriga ryttaren samlade in den muskulösa, ebenholtssvarta hästen inför hindret. De hade tränat stenhårt inför den årliga tävlingen på Åsen, och därför ville hon nu känna att det hade gett resultat.
Samtidigt som de två kraftiga framhovarna lättade från gräsets trygga strån, kastade morgonsolen dess bländande strålar upp över träden, för att sedan genast landa på hästen och ryttaren. I silhuetten de utgjorde kunde den nervösa vännen bevittna hur ett uppskärrat rådjur hoppade ut mitt framför det provisoriska hindret. Hennes skrik var nästan värre än ryttarens, då hästens fäktande hovar panikslaget landade där rådjuret nyss hade sprungit förbi, för att sedan i samma rörelse dra med sig resten av kroppen ned i det nu rödfläckade gräset.
Åskådaren stod orörlig vid åsynen av sin bästa vän mosas under femhundra kilo häst. Hon ville springa fram och göra någonting. Vad som helst. Men det var som om hon var fastvuxen på den klibbiga, smått steniga, marken. Det var som om allting redan var försent.
När hon drog fram den svarta Nokia- mobilen var det med darrande fingrar hon slog numret till ambulansen. Hon hade aldrig förut varit så lugn och förtvivlad på samma gång.
”Louise, älskling, vakna!”
Louise gläntade försiktigt på ena ögonlocket, och det kändes som om det skulle varit lättare att flytta på ett berg. En bredkindad, gråtande kvinna stod böjd över hennes vilande bröstkorg. Det var hennes mamma.
”Åh, lollo, du är vaken”, muttrade hon häpet men förtjust. ”Hallå, någon!” ropade hon sedan. ”Hon är vaken. Louise är vaken!”
Medan sköterskorna omringade henne och pratade så snabbt att hon inte kunde hänga med, funderade hon över vad som egentligen hade hänt. Det hade varit dumt att försöka klara av stocken när det var blött, men de skulle ha klarat det. Allting hade gått som planerat om inte bara det där hemska rådjuret hoppat fram i precis fel ögonblick…
Plötsligt kände hon att någon skakade hennes axlar och ville ha kontakt. Hon gjorde personen till viljes och tittade upp.
”Louise, hur känns det i benen?” frågade en blek sjuksköterska med sitt stripiga och blonda hår uppsatt i en knut i nacken.
”I benen?” undrade hon oförstående och försökte vicka på tårna. Det gick inte. Det gick inte!
”Varför kan jag inte röra på benen? Vad har ni gjort?”
Hon hävde sig upp med hjälp av armarna och försökte desperat flytta på de slappa benen, men det var som om de hade upphört att existera. Hon fick ingen som helst kontakt med dem!
”Det är en trevlig flicka i väntrummet som skulle vilja träffa dig”, informerade sköterskan med det stripiga håret. Louise tänkte direkt på sin bästa kompis Fanny och nickade till att hon ville träffa henne. Medan sköterskan gick och hämtade besökaren försökte Louise få klarhet i tankarna. Anledningen till att benen inte gjorde ont var antagligen att hon inte hade någon känsel alls i dem. Hur skulle hon nu klara sig?
I nästa ögonblick stod Jenny i dörröppningen. Med sitt fantastiska gyllenblonda hår vilandes längs sidorna gled hon sakta fram mot Louise, som bävade inför mötet med den person hon minst av allt kände för att träffa just nu.
”Nej, men Louise! Hur har du hamnat här?” frågade den blonda tjejen med silkeslen röst. ”På ett sjukhus? Du är väl medveten om att tävlingen äger rum om redan en vecka? Tänker du ligga här och såsa då? Det är okej för mig. Då vinner jag för sjätte året i rad, och det är mer än någon någonsin har vunnit på Åsen. Det vet du, eller hur? Åh, du anar inte hur glad du gör mig. Tack, Louise, tack!”
Ilskan kokade inom henne. Den enda anledningen till att hon tänkt ställa upp i den där tävlingen var på grund av den där… den där bortskämda de Jewle- snobben. De var ett helt släkte. Jennys mor Bethany de Jewle hade erövrat världen med sin fantastiska ridkunskap. När hennes dotter föddes hade hon redan en utstakad framtid. Dessvärre hade Bethany dött i en tragisk ridolycka när Jennys bara var nio år. Hon svor på att, för sin mammas skull, försöka bli så bra hon annars hade blivit med hennes hjälp.
Det var sådant som alla i trakten kände till. Familjen de Jewle var de rika personerna som med sina alla donationer och utgifter gjorde att ridskolan kunde fortsätta. Därför kunde Jenny hållas.
”Du behöver inte vara orolig, Jenny. Jag ska nog bli frisk till dess. Hejdå!”
”Men jag trodde – dina ben!” flinade hon, dock en aning nervöst, och strök en blond hårslinga bakom örat. ”Du kommer aldrig någonsin att kunna gå igen - än mindre rida!”
”Du behöver inte oroa dig sade jag. Mina ben mår bra. Gå nu! Jag måste vila.”
Jenny fnös och tittade sig misstänksamt omkring, innan hon snabbt avlägsnade sig från rummet. Louise var nära till tårarna. Var det så hemskt med hennes ben? Skulle hon aldrig kunna gå igen? Hon var bara tvungen att komma på någonting!
En mörk sköterska vandrade snart in i rummet och fann Louise i tårar.
”Men du, hur är det?” frågade hon oroligt och rättade till sängkläderna runt hennes orörliga ben.
”Kommer jag någonsin att kunna gå igen?”
Sköterskan, som enligt namnlappen hette Frida, fick en bekymrad rynka i pannan.
”Jag hoppas det, Louise, men det kommer att ta år av träning. Du måste vara beslutsam och ha enormt med tålamod. Du ska vara glad att du ändå klarade dig så lindrigt. Din häst kunde lika gärna ha landat över ditt huvud, och då hade du med all sannolikhet varit död nu. Om inte din kompis hade reagerat så snabbt hade du inte heller klarat dig lika bra…”
”Åh, men… flera år? Finns det ingen möjlighet alls att bli frisk fortare?”
Frida såg förvånad ut, men accepterade möjligheten.
”Nja, det beror helt på patienten. Det är svårt att säga i ett sådant tidigt stadium som detta.”
”Men, jag måste bli frisk till på lördag! Då är det tävling och om inte jag – ”
”Om inte du, vadå? Det finns inte en chans i världen att jag skulle släppa iväg dig. Du kan inte ens gå. Är du ens medveten om vad som hänt med din häst?”
Louise stelnade till. Hon hade inte haft en tanke på Diva, hästen hon delat allt med i flera år. Hon hade bara antagit att… att hon mådde bra. Ingenting skulle kunna hända henne. Ingenting!
”Vad – vad har hänt med Diva?” frågade hon försiktigt, som om hon sakta trevade efter en vägg i mörkret och inte ville lägga handen på fel ställe.
Frida, med sitt svarta hår utspritt över den vita rocken, drog ett djupt andetag innan hon började.
”Hon dog nästan. Nu är hon hos veterinären och jag har inte hört mig för om i vilket tillstånd hon är i. Men du skulle ha sett henne. Ögonen var vilt uppspärrade, huden skinnflådd och hovarna trasade. Ett av benen släpade i marken och de andra stod ostadigt och vinglade på det blodfärgade gräset. När de närmade sig försökte hon bitas, så till slut fick de skjuta henne med flera bedövningspilar. Jag vet inte om det egentligen behövdes, men…”
Diva”P!” flämtade Louise hjärtskärande. Plötsligt hade hon gett upp alla tankar på tävlingen. Hennes häst var skadad. ”Kommer hon att bli bra igen?”
”Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Men du ska veta att de gör allt de kan. Det var en kvinna som ringde häromdagen. Hon sade att det bästa för Diva egentligen vore att bli avlivad. Hon är så illa däran, Louise, att…”
”Nej! Ni får inte! Ni kan inte avliva henne. Herregud, ni får inte. Utom henne kan jag inte leva! I så fall får ni avliva mig också!”
Sköterskan ryggade förskräckt tillbaka och rättade nervöst till en mörk hårlock. ”Det är ingen som kommer att göra det utan ditt tillstånd, men… du borde fundera över det. Tänk på vad som är bäst för henne.”
Tre månader senare hade tävlingen för länge sedan ägt rum, men Louise hade knappt givit den en tanke. Nu när hon, i sin silverfärgade rullstol, var på väg mot veterinärens sjukstallar, hade hon en spänd klump i magen. Många hade rått henne till att inte göra det här, men hon kände att hon var tvungen. Hon behövde få se henne med egna ögon.
Assistenten Pethra och hästskötaren Eric hjälptes åt att öppna de båda tunga ekdörrarna för att ge plats åt Louises breda rullstol. Hon kände sig handikappad och bortklemad. Ingen visste hur gärna hon bara ville kasta sig ur fängelsestolen och bara känna på friheten med ett par levande ben.
Allt eftersom de kom längre in i stallet, blev fler och fler av boxarna tomma. Det var som om de kommit in i en ny del av stallet. En obebodd del, endast hemsökt av frusna spindlar och skumma insekter. När de nästan hade nått slutet av korridoren, stannade Eric plötsligt. I den skumma belysningen vändes allas huvuden mot den enda boxen som fanns i närheten. En djup skugga vilade längst in i hörnet, och man kunde se dammkornen dansa över utrymmet från det igensmutsade gallerfönstrets dova ljus.
”Diva?” viskade Louise spänt och rullade fram rullstolen så att hon kunde ta tag i boxens rostiga järngaller. ”Diva?”
Hästen reagerade först våldsamt. Den vred bak det sammetssvarta huvudet Louise lärt sig att älska, och tog aggressivt en stor tugga av luftens täta molekyler. Ögonvitorna glänste rödflammiga och vitt skum fradgade sig runt den sårade munnen. Louise drog häftigt bort händerna från gallret och skakade till. ”Är det ingen som tar hand om henne?” frågade hon darrandes.
”Ingen vågar gå in… hon sparkade faktiskt en djurskötare medvetslös i förra veckan…”
Pethra tog förskräckt händerna för munnen och utbrast: ”Kom, Louise, vi går härifrån!”
”Nej, vänta…”
Louise knackade lite lätt på boxväggens träflisiga yta. Diva vände försiktigt på sitt stora huvud och tittade på henne. Först irriterat, men sedan nyfiket. Hon spetsade öronen. Louise stod kvar och väntade medan den skadade hästen sakta gick fram mot henne. Hon hörde hur de andra backade när han kom fram.
”Diva…”, viskade hon som en smekning. ”Diva, vad hände? Jag är så ledsen, gumman. Jag är så himla ledsen!”
Revbenens böjda form avtecknade sig under hästens flämtande bröstkorg. Louise sträckte in handen och lät sin älskling nosa på den. Allting var så lite som förr, men samtidigt så mycket. Hon visste inte att hon älskade sin häst så mycket förrän nu, när hon var på randen att förlora henne för alltid.
De stod så i flera minuter. Det var de längsta i Louises hela liv. Hon hann tänka så mycket. Det var som om deras liv tillsammans passerade i revy under den knappa perioden.
Plötsligt kom Eric åt en knarrig gammal högaffel som stått lutad mot väggen. Skrällen när den föll ekade kraftigt genom stallets alla gångar och ventilationssystem. Diva kastade sig upp på bakbenen och transen var bruten. Hon sparkade intensivt på boxväggen - så hårt att Louise på andra sidan slungades ur rullstolen. Det var då hon bestämde sig. Hon och hennes tidigare så livsglada häst fick ögonkontakt under några ögonblick. Det var allt som behövdes. Lidandet i hennes ögon gick inte att ta miste på. Hon praktiskt taget bad henne att låta henne gå. Att låta henne slippa den genomträngande smärtan. Det var med bävan i sitt hjärta hon uttalade de hemska orden.
”Eric, jag vill att hon avlivas.”
En härlig doft av jasmin och vildvuxna blommor låg tjock över den morgondisiga ängen. I det sommargröna gräset dundrade fyra tunga, becksvarta hovar förbi. De glänste likt blankpolerat stål i det mjuka gryningsljuset, samtidigt som en lätt dimma begravde dem bland smörblommor och frodigt gräs.
”Louise. Louise! Jag menade inte vad jag sade. Snälla, försök någon annan dag när det inte är så blött!”
De snabba, daggvåta, hovarna avancerade målmedvetet genom terrängen. Snart skulle de lätta från marken och balanserat sväva över det fallna trädet.
”Louise! Tänk på vad som hände med Avalance! Bara för att Fanny har klarat av det behöver inte du också göra det. Snälla!”
Den rostbrunhåriga ryttaren samlade in den muskulösa, ebenholtssvarta hästen inför hindret. De hade tränat stenhårt inför den årliga tävlingen på Åsen, och därför ville hon nu känna att det hade gett resultat.
Samtidigt som de två kraftiga framhovarna lättade från gräsets trygga strån, kastade morgonsolen dess bländande strålar upp över träden, för att sedan genast landa på hästen och ryttaren. I silhuetten de utgjorde kunde den nervösa vännen bevittna hur ett uppskärrat rådjur hoppade ut mitt framför det provisoriska hindret. Hennes skrik var nästan värre än ryttarens, då hästens fäktande hovar panikslaget landade där rådjuret nyss hade sprungit förbi, för att sedan i samma rörelse dra med sig resten av kroppen ned i det nu rödfläckade gräset.
Åskådaren stod orörlig vid åsynen av sin bästa vän mosas under femhundra kilo häst. Hon ville springa fram och göra någonting. Vad som helst. Men det var som om hon var fastvuxen på den klibbiga, smått steniga, marken. Det var som om allting redan var försent.
När hon drog fram den svarta Nokia- mobilen var det med darrande fingrar hon slog numret till ambulansen. Hon hade aldrig förut varit så lugn och förtvivlad på samma gång.
”Louise, älskling, vakna!”
Louise gläntade försiktigt på ena ögonlocket, och det kändes som om det skulle varit lättare att flytta på ett berg. En bredkindad, gråtande kvinna stod böjd över hennes vilande bröstkorg. Det var hennes mamma.
”Åh, lollo, du är vaken”, muttrade hon häpet men förtjust. ”Hallå, någon!” ropade hon sedan. ”Hon är vaken. Louise är vaken!”
Medan sköterskorna omringade henne och pratade så snabbt att hon inte kunde hänga med, funderade hon över vad som egentligen hade hänt. Det hade varit dumt att försöka klara av stocken när det var blött, men de skulle ha klarat det. Allting hade gått som planerat om inte bara det där hemska rådjuret hoppat fram i precis fel ögonblick…
Plötsligt kände hon att någon skakade hennes axlar och ville ha kontakt. Hon gjorde personen till viljes och tittade upp.
”Louise, hur känns det i benen?” frågade en blek sjuksköterska med sitt stripiga och blonda hår uppsatt i en knut i nacken.
”I benen?” undrade hon oförstående och försökte vicka på tårna. Det gick inte. Det gick inte!
”Varför kan jag inte röra på benen? Vad har ni gjort?”
Hon hävde sig upp med hjälp av armarna och försökte desperat flytta på de slappa benen, men det var som om de hade upphört att existera. Hon fick ingen som helst kontakt med dem!
”Det är en trevlig flicka i väntrummet som skulle vilja träffa dig”, informerade sköterskan med det stripiga håret. Louise tänkte direkt på sin bästa kompis Fanny och nickade till att hon ville träffa henne. Medan sköterskan gick och hämtade besökaren försökte Louise få klarhet i tankarna. Anledningen till att benen inte gjorde ont var antagligen att hon inte hade någon känsel alls i dem. Hur skulle hon nu klara sig?
I nästa ögonblick stod Jenny i dörröppningen. Med sitt fantastiska gyllenblonda hår vilandes längs sidorna gled hon sakta fram mot Louise, som bävade inför mötet med den person hon minst av allt kände för att träffa just nu.
”Nej, men Louise! Hur har du hamnat här?” frågade den blonda tjejen med silkeslen röst. ”På ett sjukhus? Du är väl medveten om att tävlingen äger rum om redan en vecka? Tänker du ligga här och såsa då? Det är okej för mig. Då vinner jag för sjätte året i rad, och det är mer än någon någonsin har vunnit på Åsen. Det vet du, eller hur? Åh, du anar inte hur glad du gör mig. Tack, Louise, tack!”
Ilskan kokade inom henne. Den enda anledningen till att hon tänkt ställa upp i den där tävlingen var på grund av den där… den där bortskämda de Jewle- snobben. De var ett helt släkte. Jennys mor Bethany de Jewle hade erövrat världen med sin fantastiska ridkunskap. När hennes dotter föddes hade hon redan en utstakad framtid. Dessvärre hade Bethany dött i en tragisk ridolycka när Jennys bara var nio år. Hon svor på att, för sin mammas skull, försöka bli så bra hon annars hade blivit med hennes hjälp.
Det var sådant som alla i trakten kände till. Familjen de Jewle var de rika personerna som med sina alla donationer och utgifter gjorde att ridskolan kunde fortsätta. Därför kunde Jenny hållas.
”Du behöver inte vara orolig, Jenny. Jag ska nog bli frisk till dess. Hejdå!”
”Men jag trodde – dina ben!” flinade hon, dock en aning nervöst, och strök en blond hårslinga bakom örat. ”Du kommer aldrig någonsin att kunna gå igen - än mindre rida!”
”Du behöver inte oroa dig sade jag. Mina ben mår bra. Gå nu! Jag måste vila.”
Jenny fnös och tittade sig misstänksamt omkring, innan hon snabbt avlägsnade sig från rummet. Louise var nära till tårarna. Var det så hemskt med hennes ben? Skulle hon aldrig kunna gå igen? Hon var bara tvungen att komma på någonting!
En mörk sköterska vandrade snart in i rummet och fann Louise i tårar.
”Men du, hur är det?” frågade hon oroligt och rättade till sängkläderna runt hennes orörliga ben.
”Kommer jag någonsin att kunna gå igen?”
Sköterskan, som enligt namnlappen hette Frida, fick en bekymrad rynka i pannan.
”Jag hoppas det, Louise, men det kommer att ta år av träning. Du måste vara beslutsam och ha enormt med tålamod. Du ska vara glad att du ändå klarade dig så lindrigt. Din häst kunde lika gärna ha landat över ditt huvud, och då hade du med all sannolikhet varit död nu. Om inte din kompis hade reagerat så snabbt hade du inte heller klarat dig lika bra…”
”Åh, men… flera år? Finns det ingen möjlighet alls att bli frisk fortare?”
Frida såg förvånad ut, men accepterade möjligheten.
”Nja, det beror helt på patienten. Det är svårt att säga i ett sådant tidigt stadium som detta.”
”Men, jag måste bli frisk till på lördag! Då är det tävling och om inte jag – ”
”Om inte du, vadå? Det finns inte en chans i världen att jag skulle släppa iväg dig. Du kan inte ens gå. Är du ens medveten om vad som hänt med din häst?”
Louise stelnade till. Hon hade inte haft en tanke på Diva, hästen hon delat allt med i flera år. Hon hade bara antagit att… att hon mådde bra. Ingenting skulle kunna hända henne. Ingenting!
”Vad – vad har hänt med Diva?” frågade hon försiktigt, som om hon sakta trevade efter en vägg i mörkret och inte ville lägga handen på fel ställe.
Frida, med sitt svarta hår utspritt över den vita rocken, drog ett djupt andetag innan hon började.
”Hon dog nästan. Nu är hon hos veterinären och jag har inte hört mig för om i vilket tillstånd hon är i. Men du skulle ha sett henne. Ögonen var vilt uppspärrade, huden skinnflådd och hovarna trasade. Ett av benen släpade i marken och de andra stod ostadigt och vinglade på det blodfärgade gräset. När de närmade sig försökte hon bitas, så till slut fick de skjuta henne med flera bedövningspilar. Jag vet inte om det egentligen behövdes, men…”
Diva”P!” flämtade Louise hjärtskärande. Plötsligt hade hon gett upp alla tankar på tävlingen. Hennes häst var skadad. ”Kommer hon att bli bra igen?”
”Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Men du ska veta att de gör allt de kan. Det var en kvinna som ringde häromdagen. Hon sade att det bästa för Diva egentligen vore att bli avlivad. Hon är så illa däran, Louise, att…”
”Nej! Ni får inte! Ni kan inte avliva henne. Herregud, ni får inte. Utom henne kan jag inte leva! I så fall får ni avliva mig också!”
Sköterskan ryggade förskräckt tillbaka och rättade nervöst till en mörk hårlock. ”Det är ingen som kommer att göra det utan ditt tillstånd, men… du borde fundera över det. Tänk på vad som är bäst för henne.”
Tre månader senare hade tävlingen för länge sedan ägt rum, men Louise hade knappt givit den en tanke. Nu när hon, i sin silverfärgade rullstol, var på väg mot veterinärens sjukstallar, hade hon en spänd klump i magen. Många hade rått henne till att inte göra det här, men hon kände att hon var tvungen. Hon behövde få se henne med egna ögon.
Assistenten Pethra och hästskötaren Eric hjälptes åt att öppna de båda tunga ekdörrarna för att ge plats åt Louises breda rullstol. Hon kände sig handikappad och bortklemad. Ingen visste hur gärna hon bara ville kasta sig ur fängelsestolen och bara känna på friheten med ett par levande ben.
Allt eftersom de kom längre in i stallet, blev fler och fler av boxarna tomma. Det var som om de kommit in i en ny del av stallet. En obebodd del, endast hemsökt av frusna spindlar och skumma insekter. När de nästan hade nått slutet av korridoren, stannade Eric plötsligt. I den skumma belysningen vändes allas huvuden mot den enda boxen som fanns i närheten. En djup skugga vilade längst in i hörnet, och man kunde se dammkornen dansa över utrymmet från det igensmutsade gallerfönstrets dova ljus.
”Diva?” viskade Louise spänt och rullade fram rullstolen så att hon kunde ta tag i boxens rostiga järngaller. ”Diva?”
Hästen reagerade först våldsamt. Den vred bak det sammetssvarta huvudet Louise lärt sig att älska, och tog aggressivt en stor tugga av luftens täta molekyler. Ögonvitorna glänste rödflammiga och vitt skum fradgade sig runt den sårade munnen. Louise drog häftigt bort händerna från gallret och skakade till. ”Är det ingen som tar hand om henne?” frågade hon darrandes.
”Ingen vågar gå in… hon sparkade faktiskt en djurskötare medvetslös i förra veckan…”
Pethra tog förskräckt händerna för munnen och utbrast: ”Kom, Louise, vi går härifrån!”
”Nej, vänta…”
Louise knackade lite lätt på boxväggens träflisiga yta. Diva vände försiktigt på sitt stora huvud och tittade på henne. Först irriterat, men sedan nyfiket. Hon spetsade öronen. Louise stod kvar och väntade medan den skadade hästen sakta gick fram mot henne. Hon hörde hur de andra backade när han kom fram.
”Diva…”, viskade hon som en smekning. ”Diva, vad hände? Jag är så ledsen, gumman. Jag är så himla ledsen!”
Revbenens böjda form avtecknade sig under hästens flämtande bröstkorg. Louise sträckte in handen och lät sin älskling nosa på den. Allting var så lite som förr, men samtidigt så mycket. Hon visste inte att hon älskade sin häst så mycket förrän nu, när hon var på randen att förlora henne för alltid.
De stod så i flera minuter. Det var de längsta i Louises hela liv. Hon hann tänka så mycket. Det var som om deras liv tillsammans passerade i revy under den knappa perioden.
Plötsligt kom Eric åt en knarrig gammal högaffel som stått lutad mot väggen. Skrällen när den föll ekade kraftigt genom stallets alla gångar och ventilationssystem. Diva kastade sig upp på bakbenen och transen var bruten. Hon sparkade intensivt på boxväggen - så hårt att Louise på andra sidan slungades ur rullstolen. Det var då hon bestämde sig. Hon och hennes tidigare så livsglada häst fick ögonkontakt under några ögonblick. Det var allt som behövdes. Lidandet i hennes ögon gick inte att ta miste på. Hon praktiskt taget bad henne att låta henne gå. Att låta henne slippa den genomträngande smärtan. Det var med bävan i sitt hjärta hon uttalade de hemska orden.
”Eric, jag vill att hon avlivas.”
Kommentarer
Trackback
